Kylan kramar landet som en järnhand
Dödens stora stillhet känns så nåra
Det faller snö på vandringsmannens hatt
Han går där som en vålnad denna natt

Han vandrar genom skogar, över ängar
där nysnön bäddar bolstermjuka sängar
Han pulsar ensam ifrån hus till hus
och ber till Gud att snart få se ett ljus

Men mörkret råder bakom alla fönster
där frostkristaller bildar tusen mönster
Ur eldstäderna stiger ingen rök
Det tycks som hela nejden låge död

Nu andas han med möda och med smärta
och kylan börjar gripa om hans hjärta
Han släpper ner sin ränsel vid sin fot
och ger sig av mot nästa svarta skog

Så ser han upp mot stjärnorna på himlen
Han snubblar till som gripen av en svindel
Så lägger han sig sakta ner på rygg
och drömmen kommer stor och varm och trygg

Och stjärnorna dom vandrar som dom brukar
I fjärran hör man varghonorna tjuta
Mot månens vita skiva syns en örn
I nysnön ser man spåren från en björn