Det var en gång ett sändebud
Med sorgliga besked
Och en blick som aldrig lyfte sej från jorden
När man fråga' var han kom ifrån
Så peka' han och teg
För hans läppar kunde inte forma orden

Han bodde i ett källarhåll
Det var där han helst höll till
Det var alltid dit han sökte sej tillbaka
Men en dag steg han fram med en lapp
Där det stod med spretig stil
Jag svär att jag kan känna marken skaka

Och löven föll från träden
Och haven gled isär
Och han mötte bara vrede och förtvivlan
Och nån fick säg' dom enkla ord
Som lyste upp hans själ
Har du inget gott att säg' så kan du tiga