Minns du när vi sprang iväg från gården varje dag,
minns du eld där vi inte skulle härja
minns du hur vi brände oss och sprang så fort vi kunde
du och jag till
stora vägen bakom berga
och på andra sidan vägen fanns en skog,
och vi fick inte gå för långt
men vi gick vilse där bland snåren då och då när lilla berga blev för trångt

och nu sitter jag i skogen på en mossig gammal sten och längtar hem och längtar bort till andra ställen
samma lilla grabb
på samma vinglande små ben
på väg nånstans som går vilse framåt kvällen
och jag beundrar dom som alltid hittar hem
och som aldrig går för långt
och jag kan avundas dom som inte tycker att lilla berga känns för trångt

o minns du när vi sprang varje kväll
vi ville ge oss ut på rövarsträck och härja
och nu leker vi väll samma lek
på krogar och hotell
men skulle säkert vara likadant i berga
för det är samma vilsna värld och samma skog
man kliver fel och går för långt
och jag är vilsen nu i samma snår som då
när lilla berga blev för trångt