När mitt mörker är som djupast
Och min nöd som allra störst
Och dom tårar som jag fäller
Skulle kunna släcka varje törst
Kan jag höra nåt inom mig
En svag och bräcklig röst
Som vill mildra min förtvivlan
Och försöker ge mig tröst
Jag är sällan den som ångrar nåt
Eller räknar mina fel
Men nu ser jag tydligt mönstret
Som jag måste bryta ner
Och i maktlöshetens vrede
I min ångest och min skam
Och i aspens löv som skälver
Där anar jag Din hand

Det förflutnas svarta rötter
Och begärets röda ros
Har förkvävt mitt hjärtats glädje
Min tillit och min tro
Solen hamrar skoningslöst
På mig där jag står
Och bränner bort det gamla
Och läker mina sår
Jag ser in igenom portarna
Till frestelsernas eld
Rök och lågor kråmar sig
Som om det var jag själv
Och i min sökan efter kunskap
Och i allt jag tror är sant
I minsta sten och grässtrå
Där anar jag Din hand

Jag har gått från brist till överflöd
Genom galna nätters rus
Genom somrars heta drömmar
Genom vintrars frusna ljus
Jag har dansat under stjärnorna
I förbittrad ensamhet
Över grusande förhoppningar
Och i tomma själars sken
Jag hör dom tunga stegen
Som ett dån från fjärran hav
Ibland så finns nån annan där
Ibland finns bara jag
Och i varje mänskas vacklan
Mellan kaos och balans
Som i liljorna på marken
Där anar jag Din hand
Och i varje mänskas vacklan
Mellan kaos och balans
Som i liljorna på marken
Där anar jag Din hand