"De djävlar, som förändrat mig
ska jag för alltid hämnas
Vems öde det än ämnas"
sjöng hennes vackra röst.

"De bugar sig för myten
och vänder kappan efter vinden.
Och de kysser mig på kinden
och jag spyr på deras tröst.

De lägger sig och vilar tryggt
och barnsligt vid mitt bröst.
Och när de fått sin glädje går de ut.

För de får allt ett slut,
och deras sorger tidvis domnar.
Det blir vår och det blir sommar
men här vilar en förbannelse av höst.

De ler åt allt och inget
och ger fan i besvären,
och de skrattar åt misären
för den har de sett förut.

Och den kärlek som jag ger
är blott en del av den jag saknar
varje morgon när jag vaknar,
var sekund och var minut.

Har någon nånsin sagt till mig
hur kärleken ser ut?
Eller varför den kan lämna sånna hål?

Den sticker som en nål,
och förvandlar mina nerver
till stoft och sot och skärvor,
och förvandlar varje amorpil till krut.

De sover gott om natten
när de klarat sina läxor.
Själv sover jag med häxor
som ingen bjudit hit.

Ingen tycks förstå det sår
som svider i mitt hjärta.
För deras sår av smärta
kan man badda lätt med sprit.

Men de djävlar som förändrat mig
de dödar bit för bit.
Och glädjen har försvunnit liksom jag.

Men jag hittar den en dag
och jag är envis kan man tycka,
men jag skall finna all min lycka,
om så Döden ska bli den som tar mig dit!"