Jag var nöjd och alltid mig själv till behag
och trodde mig visst inte dum
tills på Brooklandsvägen jag mötte en dag
en ungmö, som gjorde mig stum.

Det var mitt i en doftande juninatt,
och österut åskan gick,
och jag ansiktet såg, fast ljuset var matt
och det var blott ett ögonblick.

Lågt ner
lågt ner,
där små lyktor gå ut och gå in.
I ungmör jag glömt eder alla för en,
och hon kan aldrig bli min.

Hon såg på mig och log men teg,
Hon log och strax försvann.
Men ack, då gick min frid sin väg,
och min glädjes ström förann.

Så ringen ej till aftonbön,
I Brooklands klockor, där.
I ringen Goodman upp ur sjön,
förrän jag på nytt blir kär.

Lågt ner
lågt ner,
där små lyktor gå ut och gå in.
I ungmör jag glömt eder alla för en,
och hon kan aldrig bli min.

Väl Goodmans gård är havets sand
sen många tusen år,
men den skall bli till åkerland,
förrän jag en hustru får.

Ack låt mig gå till Brookland blott,
då åter åskan går -
ty där hon en gång lett så gott,
hon kanske åter står.

Lågt ner
lågt ner,
där små lyktor gå ut och gå in.
I ungmör jag glömt eder alla för en,
och hon kan aldrig bli min.