Jag har en rancho i Guatemala,
om fröken Larzon vill flytta dit,
där har jag kaffe, miljoner bönor,
men ingen kvinna tillräklit vit.
Jag älskar blicken, den blåa väna,
den fina handen, det gyllne här,
en egen häst kan jag er förläna,
kalkoner, grisar och många får.

Om nordisk lynne, så fullt av vemod,
ibland från palm och cypress vill fly,
kan fröken Larzon ta ut mustangen
och rida opp till en liten by,
som litter högre än kaffeskogen.
Där susar fjällvind i fur och gran,
där odlar bonden, där blänker plogen,
där har jag en stuga med stor altan.

I vall går kossan, och stolta tjuren
på ängen blänker solens glans,
och kaprifolen på trädgårdsmuren
så ljuvlit doftar som ingenstans.
Se, det är skillna'n i höjd som göret,
där ner i dalen ger kaffet skörd,
men oppi byn kan ni kärna smöret
och mala mjöl till ert vetebröd.

Ni älskar kaffe? Nåväl! Följ med mig!
Ni älskar "franska" och wienerbröd?
Allt finns däroppe! Man kan förse sig!
Ni blir försörjd, lider ingen nöd.
Ack, fröken Larzon, vi är så blyga
båd ni och jag, men det går vel an
att ställa frågan: nar vill ni flyga
ditut med mig som er äkta man?

Herr Leonardin, o, jag tackar eder,
ett ärligt ord fordrar ärligt svar:
jag är ej ensam, fast jag är ogift -
jag kan ej !emna min gosse kvar.
Ack fröken Larzon, där har vi ägget!
0, vilken lycka! Är gossen rar?
Jag vill gå hem, raka av mig skägget,
bli ung och nygift och fosterfar!

Ja, jag går med på't, ja jag går med på't,
kalla mig Hildur, vad heter du?
Jag heter Fredrik, don Frederico.
0, det var stiligt! Och jag som er fru
i Guatemala, vad skall jag heta?
Señora Larzon Leonardin!
Hildur! Vad säjs om champagne på detta?
0, min don Fredrik var du är fin!