Mitt liv känns som en rubikskub och jag är en färgblind man
Jag blickar ständigt vidare mot horisontens rand
Jag flyttar in i många men vet knappt var jag bor
Du flyttade in i mig och tog av dig dina skor
Det är extra ost och oregano på mina tankar om dig
Jag fann dig bakom andra men du lös igenom dom
trots skuggan i ditt släptåg som du försökt springa ifrån
Jag förlorar jämt och ständigt men jag vet att det var jag som vann
en tidig aprilmorgon med dig timtals i min famn
Vi var fläckarna i det perfekta
Vi var läckorna där alla höll käftarna
Vi var ett ruttet gammalt bortglömt och nedpissat klotterplank där det stod att - kärleken är stark
Så långt ifrån dom vidriga orangea kuverten man kunde va
fikade vi under bordet i vår egen järnstad
När västanvinden piskade på oss normer och krav
skrattade vi och njöt och i kors pissade Mariestads
Dom sa att det blev vi av slumpen, jag säger - vad vet dom om det?
Hur förklarar dom timmarna som försvann på Crippas café?
För jag vet någonstans inom mig att det måste varit vi förut
Vi spelade andra varvet på Zelda, men även det har sitt slut
Vi var rutorna bland cirklar
Vi var slamporna bland kyrkliga
Vi flög fritt för vinden på en orange-gul post-it-lapp
som någon skrivit på att - kärleken är stark"