Men den vitaste vita bland svanor,
som i morgonens ljusrymd far
sina kungliga banor,
hyste aldrig en längtan
sådan som skärran har.
Ingen kan längta så
mot det fjärran
som skärran
mot det evigt vinkande, evigt vikande blå.

Ve den, vars vingepar
ej kan sig höja,
blott dröja,
övermäktigt draget mot dyn, vars färger det har.