Hur kan jag berätta nånting som tog ett liv att förstå

Det va alltid han och hon som stod där och viftade viftade med sitt mod och sin fantasi
Och jag kanske var försvunnen i nån ensamhet och sorg ibland Eller I en tro om att jag var ensam
Jag ser ängar och vilda blommor överallt när jag tänker på dom
Jag ser en stor brasa som han tänder på ifrån flaket på en moppe
Och han är alldeles för liten för en så stor eld

Och jag väntar Väntar på att något ska bli bättre
Försöker se igenom frostiga bilrutor på mornarna eller sörjer i orangea skogar bredvid Mälaren
På att vattnet i fjällbäckarna ska nå hela vägen till Medelhavet
Ända fram till båten som tar oss hem till ön
Pappa såg allt hela tiden fast han inte var där
Han har aldrig varit där inte för att han inte har velat utan för att han inte kunde
Jag väntar och väntar

Tonerna och melodierna som alltid omringat mina öron och smält samman med min
Bröstkorg tog vägen någon annanstans
Och det va så tyst Så länge
Och jag försökte rista bort tomheten på utsidan
Och du låg utanför toalettdörren
På det kalla trägolvet medans det gnistrade i öppnaspisen och livet växte i mig
Du försökte allt du kunde då
Det vet jag
Men jag va långt ner under husgrunden jag hörde dig men jag dog där
På toalettgolvet Många gånger
Med en hård och varm klinkerplatta mot kinden
Och brasan gnistrade utanför
Och sen kom hon
I en storm vid foten på ett heligt berg

Och dom två förenade mina monster och rädslor med min längtan och mitt hopp och förvandlade det till en skatt
Han ritade kartan och hon sprang före mig på stigen i skogen och la ut små små ledtrådar framför mina fötter
Tills jag hittade den

Och sen stod vi där igen Framför en eld som va alldeles för stor och farlig för dom båda
Och han vakade över all bråte allt skräp och allt virke som förmultnat
Han vaktade och hjälpte flammorna att nå högre och högre och högre
Ja ungefär så va det Att dö och sen vakna och inte komma ihåg nånting jag lärt mig
Jag fick lära mig dom igen och igen och igen
Tack Elda och Elliot Den här är för er